Äntligen något vettigt

Den som läst mig ett tag vet att jag brukar kritisera svensk missbrukarvård. Och politikerna bakom den. Och samhällets exkluderingar och diskrimineringar, vilket t.o.m. regeringsrätten slagit fast att svensk lag inte behöver gälla en missbrukare. Idag skriver regeringens utredare av svensk missbrukarvård en oerhört kritisk debattartikel på DN Debatt om just detta. Det är nästan så att enbart det att alliansen tillsatt denna utredning med denne man får mig att bestämma mig för att rösta på alliansen i nästa val. Socialdemokraternas långa svek inom socialpolitiken framstår än allvarliga i ljuset av utredningen, sedan är det så klart upp till alliansen att omsätta utredarens kritik i politik. Men låt mig gissa att från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer det att vara tyst i frågan. Nåväl. Debattinlägget förtjänar lite kommentarer.

Den första är missbruks- och beroende­vårdens låga prioritet hos sjukvård och socialtjänst. Få politiker i kommuner och landsting tar strid för resurser till denna verksamhet. Det verkar också, på många håll, bli den som först drabbas av besparingar under rådande lågkonjunktur.

Ja, visst är det så. Så var det på 90-talet och så är det nu, se t.ex. socialdemokratiska Eskilstuna kommun och deras nedskärningar (följ gärna länkarna till mina andra två inlägg i frågan). Och det finns ingen politiker som nationell nivå driver frågor inom socialpolitik riktad mot missbrukare.

Personer med missbruk eller beroende kan sällan hävda sin rätt till insatser och deras rättsliga ställning är svag. Den låga prioriteringen leder till långa väntetider, ibland uteblivet stöd och stora geografiska skillnader i vårdutbud.

Ja det stämmer också, det är några av konsekvenserna av den socialpolitik inom missbrukarvården som förts sedan åtminstone 90-talet. Konsekvenserna av detta är att varje år dör åtminstone ca 3 000 individer av missbruksrelaterade problem i Sverige. Tiotusentals får inte den hjälp de borde få. Men politiker och allmänhet verkar inte tycka att det är särskilt allvarligt. Medmänsklighet är inte ett kännetecken i detta perspektiv.

Den andra bristen är bemötandet. Många brukare vittnar om ett kränkande bemötande som ibland framstår som närmast diskrimineringsliknande. Den som har symtom som kan kopplas till missbruksproblem nekas ibland vård på grund av kopplingen till missbruket.

Ja, det finns nog knappast någon missbrukare som inte kan skriva under på detta. Och bemötandet går långt utanför det som utredaren tar upp med sjukvården. Ta bara frågan om A-kassa, det är helt accepterat av samhället, upp i Regeringsrätt att en handläggare inom A-kassa helt utan någon som helst annan motiviering än en tidigare historik av missbruk kan neka a-kasseersättning trots att lagen om arbetslöshetsersättning anger vilka villkor som gäller (och att man en gång varit, obs varit, missbrukare än inte med i lagen. Alltså är det diskriminering när det generaliseras så. Diskrimineringen av missbrukare försvårar återinträdandet till samhället och det hedrar inte ett modernt samhälle.

Den tredje bristen är den otydliga ansvarsfördelningen mellan de två huvudmännen, landstingen och kommunerna, som innebär att deras olika vård- och stödinsatser har svårt att kugga i varand­ra.

Det stämmer också och det har diskuterats i flera år. Men ingenting görs åt det.

Den fjärde bristen är tvångsvårdens användning. I Sverige finns i jämförelse med andra länder ovanligt långtgående möjligheter till tvångsvård vid missbruk. Om man genom tvång begränsar individens frihet bör självfallet särskilt höga kvalitetskrav ställas på behandlingens innehåll samt att insatsen ingår i en vårdkedja och återanpassning till vardagslivet.

I dag förefaller dock tvångsvården alltför ofta bli en isolerad insats. Den som missbrukar avhålls genom tvånget visserligen från sprit och andra droger ett antal månader, men sedan händer inte så mycket.

Det stämmer också. Som kommer att framgå av min uppsats där jag studerat samhällets ledande myndighet inom området, Socialstyrelsen, och deras riktlinjer är det inte så viktigt med vad som ska vårdas eller med vilket resultat, huvudsaken är att metoden som används är så kallad ”evidensbaserad”. Då är det inte så konstigt att vården ser ut som den gör och inte fungerar i praktiken, men i teorin är den ju bevisad – evidensbaserad… Så kritiken ovan kan överföras på såväl frivillig- som tvångsvård.

Personer med missbruk som samtidigt har en psykisk sjukdom är särskilt utsatta. Det är klarlagt att insatser för denna grupp måste göras samordnat och samtidigt för att ge full effekt. Men i dag bollas samsjukliga ofta såväl mellan olika enheter inom landstinget som mellan landstinget och kommunen. Endera är de psykiskt alltför sjuka för att få hjälp eller så har de ett alltför omfattande missbruk för att passa in i vård- och stödapparatens specialiserade fack. Professionella beskriver ibland bollandet som ett ”svartepetterspel” för att undvika resurskrävande patienter/klienter.

Till att börja med, säg den tunga missbrukare som inte har någon form av psykiatrisk problematik. Sedan, det här blir uppenbart kring hur missbrukarvård fungerar. Och hur vi anser att det är legitimt att behandla människor, spela svarte petter med dem. Vilken annan kategori människor skulle medelsvensson acceptera att vårdgivare och politiker anser att det är ok att det ”spelas svarte petter” med? Är det ett samhälle vi anser vara humant år 2009?

Gravida kvinnor med missbruksproblem är en annan utsatt grupp. På några håll finns i dag bra program inom mödravården för att stötta gravida att leva drogfritt. Men sedan barnet har kommit till världen förväntas andra enheter ta över uppföljning och stöd. Inte sällan klickar denna övergång.

Som sagt var. Kritiken är massakrerande. Och åtminstone socialministrar några år tillbaka borde fundera över deras människosyn.

Missbruks- och beroendevårdens brister bidrar till att fler stannar kvar i sitt missbruk. Bristerna och deras konsekvenser är inte acceptabla.

Ord!

Sedan uppmanar Gerhard Larsson till debatt. Jag skulle vilja lägga till den frågeställning som saknas och som borde vara utgångspunkten. Vilken människosyn ska missbrukar- och beroendevården utgå ifrån? Den är i allra högsta grad berättigad, inte minst mot bakgrund av utredarens egen utredning.

Intressant? I så fall går det att klicka!

Vad är en människa?

Det kan låta som en väldigt filosofisk fråga. Min rubrik. Men det är det inte. Det handlar om missbrukarvården. Och min uppsats. Och Socialstyrelsens riktlinjer. Jag menar, att om man ska ange riktlinjerna för den svenska missbrukarvården, borde det inte vara rätt relevant att fundera över vad man vill åstadkomma? Dvs, vad vården ska syfta till, dvs hur ska vården hjälpa den som behövt missbruk för att orka att vara missbruksmänniska till att bli bara en vanlig människa. Då borde det ju finnas med ett resonemang om det. Fast jag har hittat det ändå, genom att begå lite våld på analysmetoden. Så får man nog inte göra i en uppsats. Men men. Orka fundera över det.

Jag tycker ändå att det är upprörande att man kan bestämma vad som är vård utan att ha med vad vården ska syfta till. Å andra sidan finns det inte med något resonemang om vad det är som vårdas heller. Individen eller själva missbruket. Som om missbruket flyter lite ovanför människan. Det är trist. Å andra sidan är svensk missbrukarvård – trist.

Schizofreni och missbruk

Det är alltid intressant att läsa forskning. DN skriver idag om en svensk studie som ett antal våldsforskare gjort där de undersökt våldbrottsfrekvensen bland schizofrena. Den ligger aningen högre än för medelsvensson, 8% i stället i stället för 5%. Våldsbrottfrekvensen bland missbrukare ligger på 40%, och bland studiens schizofrena med missbruk låg den på 28%. Slutsatsen som forskaren drar är att han inte hade en aning om att kopplingen mellan våldsbrott, missbruk och schizofreni är så stark. Jag skulle vilja säga att det som förvånar mig är att den är så låg, 28% är lite mindre än 40%, och jag blir inte särskilt förvånad över att kopplingen mellan våldsbrott och missbruk finns. Dels påverkar vårt psyke av drogen, vilket gör att spärrar släpper, modet ökar och empatin trängs bort, och dels är den sociala miljön i vissa missbrukssammanhang präglad av detta våld.

Det mest intressanta i den forskning som nu presenteras är kopplingen att då friska syskon till schizofrena hade en högre våldsbrottsfrekvens än medelsvensson, och det sätter fingret på hur missbruk skapas, och hur schizofreni skapas. Någon samverkan i det biologiska (genetiska), sociala och psykiska spelar roll, och för båda yttringarna ligger det en förklaring i detta till symtomen, oavsett om resultatet blir schizofreni eller missbruk. Båda varianterna kan ses som ett sätt att hantera verkligheten.

Forskaren säger i artikeln att

Vi har hittills inte haft tillräckligt fokus på missbruksproblemen hos den här gruppen. För att minska våldsbrotten måste vi se över hur vi bedömer, diagnosticerar och behandlar missbruk bland schizofrena

Och det är ju lite skrämmande. Uppenbarligen menar forskaren att missbruksproblematik igoneras. Och det stämmer ju rätt bra med min bild av samhället. Sedan begränsar forskaren detta att det är dags att se över behandlingen till att enbart omfatta de schizofrena missbrukarna. Jag menar att det kanske är dags att se över hur missbruk behandlas över huvud taget, för när man som jag, i mitt uppsatsarbete, studerar Socialstyrelsens riktlinjer över hur man ser på missbruk och vad som är missbrukarvård/missbruksvård är det som att antingen handlar det enbart om det biologiska eller så går allt att bota med nya piller (droger om än legala) och den psykologiska och sociala aspekten är väldigt nedtonad. Då kanske man inte ska vara så förvånad över att det ser ut som det ser ut…

Å andra sidan, med tanke på vilket intresse området har för medelsvensson vill nog medelsvensson ha sina Gamla-stan-bilkörnings-attacker och järnspettsmän… åtminstone fram till dess att det är den egna familjen som drabbas av våldet.

Update:

Jag såg att även SvD skriver om denna nyhet. Och där blir det ännu tydligare. Anders Printz, högste ansvarig för psykvården vid Socialstyrelsen säger:

Vi är medvetna om sambanden och dessa resultat gör att vi nu får satsa ännu mer på att samtidigt behandla båda dessa problem. En möjlighet är att öka läkemedelsbehandlingen mot missbruket, till exempel mediciner mot alkoholsug.

Ett problem som uppstått socialt och psykiskt ska botas biologiskt. Fram till dess att individen struntar i att ta sina piller mot suget. Korttänkt. Feltänkt. Frågan är bara, hur får man stopp på Socialstyrelsen. Särskilt när ansvariga ministrar Göran Hägglund och Maria Larsson sover.

De där dom andra

Jag har fått en del sökningar det senaste dygnet utifrån inlägget jag skrev kopplat till P3s Brunchrapporten special om att vara ”Dom andra”. Det är ju alltid trevligt med nya besökare, särskilt sådana som typ Charlotte som dels lämnar en kommentar och dels vill återvända. Jag har funderat vidare lite på programmet, men tyvärr hade jag inte möjlighet att lyssna på det eftersom denna j-a uppsats tar all min energi och uppmärksamhet (och tyvärr går det inte så bra trots det, diskursanalys är grymt komplicerad forskningsmetod och som vanligt är Wiki inte särskilt bra på att förklara men ändå något för den som undrar vad jag gör när jag inte bloggar).

Mobbningsaspekten är synnerligen relevant och kan inte talas nog om. Men läser man lite på programmets hemsida så verkar det som en del fokus lagts på det traditionella när vi pratar utanförskap, etnicitet och så lite sexuell läggning. Eller så är det bara jag som är fördomsfull utifrån programledarnas approach och samtal jag såg på något utube-klipp. Men visst är det ett stort problem att det finns många som ser personer med annan etnicitet än den urgammalsvenska (viking och så kanske lite valloninfluens) respektive samkönsintresserade som dom andra.

Samtidigt är det, som jag tror, en väldigt stor andel av befolkningen som tycker att sådant utpekande och sådan segregering är fel, korkad och upprörande. Däremot är jag rätt tveksam till om motsvarande gäller missbrukare… De som jag tror rätt många ser som ”De där dom andra” och inte är särskilt intresserade av att försvara. Och som det är helt berättigat i samhället att inte ens låta svensk lag gälla för, eller som det är berättigat att misstänka för att inte klara av att hantera sina problem och vägra anställa enbart av den anledningen, och som politikerna varit väldigt noga med att undanta från diskriminineringslagstiftningen, allt tydligt förklarat av DO i ett brev till mig för några veckor sedan. En DO som för övrigt besökte programmet, det hade varit intressant att fråga henne om varför det är så viktigt att i en lags förarbeten klargöra att en grupp individer med ett psykosocialt problem inte kan diskrimineras utifrån det problemet. Men jag antar att det inte var den typen av dom andra-frågor som ställdes i programmet. Aja.

ForskarHöjdare

Ok, för att vara rättvis (jmfr forskartomtar) ska jag redogöra för en briljant slutsats av Socialstyrelsens forskare inom missbruksvård:

Inom två områden ger arbetet med riktlinjerna kompletterande information och något starkare stöd för tidigare slutsatser, som bör beaktas i behandling. Det ena området gäller anpassning eller matchning av behandlingens intensitet (längd, mängd och vårdform) till missbrukets eller beroendets svårighetsgrad. Behandlingsresultatet för personer med svårare missbruks- eller beroendeproblem blir bättre med mer behandling, medan detta inte tycks spela någon roll för personer med mindre allvarliga problem…

Vad oväntat att om man har svårare problem så behöver man längre vårdtid, och vad oväntat att om man har mindre allvarliga problem så blir man inte bättre av att vårdas under lång tid (det kan ju vara så att vården fungerat lite tidigare än lång tid då). Det är skönt att vi har så smarta forskare inom området missbruksvård.

Forskartomtar

Jag sitter med min uppsats och läser i Socialstyrelsens riktlinjer för missbruksvård. Där står:

Enligt vissa forskare finns det däremot ingen vetenskaplig kunskap om det sociala stödets betydelse för att man söker sig till behandling. Vidare påpekas att forskningsresultaten när det gäller det sociala stödets betydelse för den mera långvariga rehabiliteringsprocessen, genom att t.ex. motverka negativa upplevelser av stressituationer, är motsägelsefulla. Familjerelationer kan också hålla kvar den enskilde i ett missbruk eller beroende. Att leva med en annan person med missbruk eller beroende i familjen kan enligt forskningen öka narkotikabruket. Det är svårt att dra några generella slutsatser om betydelsen av att ha en partner. Flera forskningsöversikter påpekar att familjens möjligheter att fungera stödjande är beroende av familjens resurser i vid mening (s.k. exosystem), som: övrigt informellt nätverk, materiella resurser, samhällets service, professionellt stöd, tillgång till behandling.

Om detta kan man säga mycket. Jag begränsar mig just nu till att vara irriterad över hur svårt det ska vara för forskare att inse att människan är i stort behov av ett socialt nätverk för att klara av att bryta ett missbruk. Sedan att det nätverket ska bestå av positiva relationer är en annan sak, nära på så självklar att det inte behöver stå i några riktlinjer att det finns en baksida av nära relationer också… Men i syftet att påpeka att det som hjälper är kognitiva tekniker och medicin så är det klart att det är viktigt att påpeka att det sociala inte är särskilt relevant. Som sagt, det är korkat att tro att man som jag kan läsa en socialpedagogisk inriktning och tro att det passar bra för missbrukarvård. Människan är ju ingen social varelse utan enbart en kemisk konstruktion, eller hur det nu är… Hmm. Och just det, det får inte heta missbrukarvård heller, det ska heta missbruksvård. Det är missbruket som ska behandlas, inte människan som missbrukar. Väsentlig skillnad. Åtminstone om man jobbar på Socialstyrelsen.

Drogliberaler och sanningen

Narkotikapolitik är ett svårt ämne, på flera sätt. Men det blir inte lättare av att drogliberaler ofta har ett ”problematiskt förhållande” till vetenskap och statistik. Det finns statistik, om än att den är osäker. Men det är ändå bättre att använda sig av statistik än gissningar och falska påståenden.

En av de mer framträdande debattörerna i bloggvärlden är Blogge, han för ofta långa resonemang om drogpolitiken och propagerar i detta för hans liberala syn. I den propagandan spelar fakta, källhänvisningar och statistik ingen större roll, som det verkar. Häromdagen skrev han detta inlägg. I inlägget om skadereducering, vilket det iaf finns någon poäng i (som åtminstone detta med sprututbyte), påstår Blogge:

Ett annat banalt exempel utgörs av det utanförskap som drabbar narkotikamissbrukare och som är den direkta orsaken till att Sverige har en större överdödlighet för narkotikamissbrukare än övriga Europa, trots en lägre andel narkotikabrukare – det är inte knarket som tar död på missbrukare, utan det hårda liv i hemlöshet de tvingas leva. Myndigheternas hårda bud är att man får skylla sig själv om man tar upp ett sådant bruk, och att man då inte kan räkna med samhällets hjälp i form av bostad och avgiftningsprogram; man ska brännmärkas.

Det här är intressant. Inte bara påstår Blogge att narkotikamissbrukare lever i hemlöshet. Det är inte sant, det är en oerhört liten del av alla narkotikamissbrukare som lever i hemlöshet. Jag vet inte vilken källa Blogge har för sitt påstående, det framgår inte. Men jag förstår att det för en drogliberal är viktigt att påstå att det inte är drogen som dödar utan missbrukarens livsstil. Men det är inte sant. Inte heller sant är det att myndigheter och samhället inte erbjuder bostadsstöd och avgiftningsprogram, samhället erbjuder dessutom behandlingsprogram (vilket är något helt annat än avgiftningsprogram, men det utgår jag från att Blogge kan skillnaden på). Sedan kan man säga mycket om hur det ser ut, men att påstå det som Blogge påstår är inte sant.

Sedan detta påstående om att Sveriges överdödlighet är högst i Europa. Inte heller det är sant. Och även i detta fall saknar BLogge en källa för sitt påstående, men det är ju en trend i Blogges post, källor och underbyggda påståenden förefaller onödigt för en drogliberal debattör. Men går man till den statistik som finns, den senaste jag hittade är från 2007 och publicerad 2008, är bilden en helt annan än den som Blogge vill pådyvla hans läsare. Så här ser det ut:

Det är inte enkelt att dra några slutsatser utifrån denna statistik heller, det finns många faktorer som spelar in, men det ger en annan bild än den Blogge vill ge. Så frågan är vilket underlag Blogge hade för sitt påstående, kanske kommer han med ett förtydligande om det.

Blogge skrämmer också sina bloggläsare med Bejerot, ungefär som man skrämmer barn med den elaka häxan i skogen. Bejerot gjorde ju sig känd för att bygga sin karriär på kritiken mot det närmaste drogliberalernas program som man kommit i Sverige, det s k legalförskrivningsförsöket där drogerna i stort sett var så fria som drogliberalerna vill ha det. Det slutade inte riktigt som de naiva liberalförespråkarna hade önskat, om projektet kan man läsa på Wiki, visserligen under en helt felaktig rubrik, men men…  (det är inte substitutionsbehandling som legalförskrivning handlar om, substitutionsbehandling är att ersätta heroin (opiater) med t ex Suboxone och Subutex).

Nåväl. Avslutningsvis, det är intressant att diskutera narkotikapolitik, men det vore kul om debatten någon gång kunde föras sakligt.

Då var jag en av dom andra

I min bloggrundvandring hittar jag hos Mymlan ett par inlägg om att vara ”dom andra”. Det handlar om att P3 på måndag sänder special om mobbning, intolerans och främlingsfientlighet. Det handlar om utanförskap. Om det skulle jag kunna skriva mycket, och jag skriver en del om det. Men jag skulle kunna skriva rätt många meter om det. P3 vill att vi bloggare skriver om ”Då var jag en av dom andra”. Så då gör jag det lite kort, inte de där meterna jag skulle kunna skriva eftersom jag har en uppsats som väntar.

Jag skulle kunna skriva vad det innebär att växa upp i en borgerlig småstad som alltid (med undantag för 4 år efter 90-talskatastrofen) varit väldigt borgerligt dominerad, rent politiskt, när man är enda barnet till en mamma som var politiskt aktiv för Socialdemokraterna på lokal, regional och riksnivå. Jag skulle kunna skriva om hur det kändes att som ca 8 år inte kunna trösta sin mamma när hon grät efter att ha blivit spottad på under ett av hennes torgmöten inför valet 1976. Eller hur det kändes att växa upp och vara en av få som inte bodde i villa. Eller hur det kändes att växa upp i en mentalt småborgerlig stad och kallas oäkta barn, eller hur det kändes med alla frågor om varför jag var den enda i klassen som inte hade någon pappa. Eller hur det kändes att växa upp med en hemlighet om hur det kändes att ha sex mellan 8-12 års ålder när man insåg att sånt inte var något som alla andra hade. Eller hur det kändes att växa upp och bli mobbad för skolresultatet som var min enda livlina fram till 13 års ålder. Eller hur det kändes att vara tjock och inte klara att springa gymnastikens löparrunda på den tid som den militäriske gympaläraren krävde. Eller hur det kändes att vara tonåring och utanför för att tillflykten var en extrem kristen tro och klasskompisen på musiklektionen spelade låten ”Häng gud” till dig. Eller hur det kändes att inte vara med på klassfesterna, frivilligt och ofrivilligt. Om de ämnena skulle jag kunna skriva rätt mycket.

I stället skriver jag som förr hur det känns att vara en av de andra. För det är jag. Än idag. Idag är jag inte, även om det fortfarande är en del av mig, det som jag skriver om ovan. Idag är jag en av dom andra eftersom min livsstrategi att fly från livet, minnena och känslorna blev olika missbruk. Och som jag ser det, om det är något som samhällskollektivet ogillar mer än sina invandrare, sina tjockisar, sina udda personligheter är det nog sina missbrukare. Regeln att man inte ska använda objekt för att fly sin tillvaro är väldigt tydlig, de som inte klarar att leva upp till den regeln stämplar samhället tydligt som oönskade och utanför. Sedan är samhället effektivt men rätt dolt organiserat för att inte underlätta för de som man en gång stämplat som utanför att komma tillbaka in i samhället.

Vi tror vi har byggt upp det goda samhället, samhället där vi låter de komma tillbaka som en gång hamnat utanför, och vi tror att vi underlättar för det. Så är det inte. I stället finns utestängningsmekanismerna mer eller mindre tydligt uttalade, och det går inte att att utmana och ifrågasätta dem, för ingen är särskilt intresserad av det. Samhället värnar sin utestängningsmekanism. Som jag skrivit förr, en gång utanför – alltid utanför. Jag har skrivit massor om det, men ska du läsa ett inlägg om detta, läs gärna detta.

Det verkar som att medelsvensson, de en gång mobbade och de som mobbade, även i vuxen ålder behöver de som är utanför, de som är de andra. För annars skulle fler reagera mot att personer som Kenta måste dö, för att han känner som han säger i programmet att han inte är välkommen in i samhället igen. Samhället exkluderar. Det är något som vi verkar värna, som vi gärna bygger in i samhället och som vi gärna behåller. Tyvärr. Kanske är det så att vi som människor behöver dem som är dom andra för att våga vara oss själva, för att åtminstone känna på ytan att vi är lite bättre än dom andra. Det är nog inget barnfenomen. Det verkar vara så vi vill ha vårt samhälle, det borde inte vara så en hel del verkar bli till som människor, i jämförelsen med några andra, några som är sämre, några som vi kan peka ut som ”dom andra”. Eller?

Och så, hur det känns. Ja, det känns långt ifrån kul. Och det när mitt samhällshat. Det är ingen kul känsla det heller. Men jag blir ständigt påmind om att det är den känslan jag ska behålla. Hatet mot de andra, de som pekar på mig. Just nu är jag väldigt inne i det, och även om jag hur jag ska bli av med den känslan, väljer jag just nu att inte göra det. Vem vet, jag kanske behöver den känslan för att orka vara de andra. För även om hat i grund är en nedbrytande känsla, är det en stark känsla också, en känsla som ger lite energi, även om jag som sagt så klart är fullt medveten om att den också kan förtära. Idag pendlar jag kring vilken av de två vägarna jag ska ta, energi eller förtärande, det är ett val som jag förr eller senare måste göra. Än vet jag inte vilken jag väljer.

Tips alltså:

Brunchrapporten special – Om dom andra, sex timmar radio om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning, i P3 Sveriges Radio, måndag 18 maj kl 10.02-16.00

Svara på det här i stället

KD går idag ut i en debattartikel på Brännpunkt i SvD och ondgör sig över den stora konsumtionsökning av alkohol som EU-medlemskapet och förändrade dryckesvanor i Sverige fört med sig. Det är bra att KD engagerar sig i frågan. Särskilt som KD-ordföranden Göran Hägglund är socialminister och vice ordföranden Maria Larsson är folkhälsominister. Med andra ord är det särskilt Maria Larsson som ansvarar för missbruksfrågorna i regeringen.

Maria Larsson var även med på den där konferensen i Örebro som jag skrivit om, det hade varit intressant, om inte de myndigheter som låg bakom konferensen så effektivt hade uteslutit studenter och fd missbrukare från deltagande, att ha lyssnat på henne. Nu gick inte det. Men men, nu skriver hon iaf denna debattartikel som inleds med något som kan verka som omsorg om de som drabbas. KD-politikerna skriver:

Miljontals människor i Sverige är berörda av alkoholproblem. De som dricker skadar sig själva. Makar, barn och andra anhöriga i familjen lider.

Så långt allt väl. Men som sagt var. Maria Larsson är ansvarig minister. Mina intryck av konferensen var tydliga, de förstärker de intryck som getts av t ex denna debatt tidigare i denna blogg, det pågår en stor nedrustning av missbrukarvården i Sverige. Och KD är ytterst ansvariga för detta, tillsammans med alliansens övriga partier.

Om nu människor lider och skadar sig så mycket som KD menar, och ger intrycket av att bry sig om – Varför leder du då nedrustningen av missbrukarvården Maria Larsson? Vilken människosyn ligger bakom KDs politik att nedrusta missbrukarvården? För oavsett vilka vackra ord ni kommer med, det är ett faktum att konsekvensen av alliansens politik är en kraftig nedrustning av missbrukarvården. Min fetstilta fråga skulle jag gärna vilja ha svar på, och gärna den andra också!

Svar på fråga om behandlingsplan

Ji skrev i en kommentar:

MK, ett intressant inlägg vore hur du skulle bemöta och behandla en patient som tex gått på heroin och amfetamin länge, har väldigt mycket förnekelse, och andra sidomissbruk (effekter) såsom kriminalitet, sexmissbruk osv. Hur skulle din behandlingsplan se ut för honom/henne?

Så självfallet ska jag svara på det. Det blir väldigt övergripande när infon är kort. Men så här tänker jag om jag skulle få 6-12 månader på mig.

Min övergripande filosofi är dels att utgå från Kirkegaards berömda citat ”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där”. Det innebär att lyssna väldigt mycket på honom/henne, livshistorian och rent generellt, under hela behandlingsresan, få honom/henne berätta om sina tankar och känslor, vilket så klart kommer vara olika mycket under resan. Dels är min utgångspunkt hela tiden, men även för att lyckas med det jag skrev om kring Kirkegaard, att förutom att tillämpa den samtalsmetodik jag lärt mig, måste jag försöka bygga en allians med personen, vad som bygger den alliansen är olika för olika individer, men jag tror på att använda min egen resa i det arbetet, att vara personlig, och begränsat privat, i det.

Själva behandlingsplanen skulle jag sedan dela upp i några delar, först arbeta med motivationen och bryta förnekelsen, den kan komma dels genom samtalen där jag överför mina och andras erfarenheter kring just den delen, dels genom olika tekniker, t ex konsekvenser, gruppterapi o dyl. Lyckas den fasen är nästa fas viss bearbetning.

För mig är inte objekten som använts i missbruket så viktiga, men de säger en del om vad jag ska lyssna efter, vad ”matar missbruket”? I de flesta fall, och särskilt detta, skulle jag lyssna efter att dels få mina funderingar om tröst- och bekräftelsebehovet konfirmerade. Sedan handlar det om att själv och med andra som förhopppningsvis finns med i behandlarteamet, både arbeta med att ge tröst och hitta de tekniker som behövs för att personen ska kunna ge sig själv den trösten (i det här ligger att det förmodligen kommer dyka upp problematik som kanske är större än det som en beroendebehandlare kan möta, då får man hantera det och se till så att det finns möjlighet att ta tag i den delen, om det går att få in det i en behandlingsplan, det kan ju som läget ser ut mest handla om att hitta tekniker att ta hand om reaktionerna och inte guida vidare till platser där problematiken i sig kan bearbetas). Motsvarande gäller bekräftelse, självkänsla etc som jag tror är klassiska element kring ett beroende. Det kommer säkert dyka upp ett antal områden som måste ha sin enskilda behandlingsåtgärd i den stora planen.

Min tanke med förra stycket är, förutom att hitta ”matområden”, att hitta verktyg som ”bär personen”, de skulle behövas nötas en del. Och varje steg behöver sin befästning, allt för att visa på hoppet, att det bär, att vi klarar mer än vi tror etc. Parallellt finns frågan om den ständiga skulden och skamen, som också behöver hanteras, både genom att lyftas fram men också hanteras. Till viss del hanteras de genom att de kommer fram, och i gruppterapi får den bearbetning som kan ges där, går inte det, sker det ändå en viss del av den effekten i behandlarsamtalet. Sedan gäller även där att kognitiva verktyg hjälper en del, och för båda delarna är dessa viktiga att överföra.

Den tredje fasen är att fortsatt bekräfta och befästa hoppet, och arbeta med verktyg som hjälper steget tillbaka in i samhället. Det handlar för mig om att prata om olika frågor (ofta utifrån ett socialpsykologiskt perspektiv), titta på detta med värderingar och normer, titta på systemet runt individen, hur ser det ut med nätverken, vilka resurser finns från samhället, försöka involvera familj om det går, socialtjänst för eftervård, ev landstinget (i det här fallet skulle jag nog försöka kräva sånna kontakter för fortsatt psykoterapi), försörjningsfrågan och bostad (arbetsförmedling, soc etc).

Parallellt finns frågan om heroinproblematiken, utgångspunkten är att den går att hantera drogfritt, men jag är inte främmande för att läkemedelassisterad behandling bedrivs, men det är inte min första tanke.

I grova drag är det mina tankar kring en behandling av den problematik du skissat.