Då och då läser jag i tidningen om framgångar med suboxone-, subutex- eller metadon-behandlingar. För mig är det inte riktigt vård, det är en behandling som upprätthåller problematiken. Förvisso bättre än alternativet. Men det ”statliga” tillhandhållandet av sinnesförändringen är fortfarande en sinnesförändring. Det är fortfarande att hantera den bakomliggande problematiken genom substanser, om än lagliga i stället för olagliga, om än kontrollerat (så gott det nu går) än okontrollerat på egen hand. I DN:s senaste artikel säger Leo att han har mått bra, ja, opioid-effekten är ju tillhandahållen genom Itok.
För mig är dessa substitutionsbehandlingar en uppgivenhetens och genvägens vård. SBU-rapporten slår fast att psykodynamisk behandling har effekt på heroinberoende, och jag känner flera heroinister som har lång drogfrihet utan substitution. Men visst, det krävs lång och genomtänkt behandling. Samtidigt ger det, när man lyckas, ett bättre och rikare liv än sinnesförändringen. Problemet är att det kostar pengar. Det behövs skattemedel, det behövs solidaritet och det behövs fungerande behandlingshem. Inte helt enkelt, så visst, genvägen är enklare. Men det är lite sorgligt.
