Ny sajt

Den här bloggen är flyttad till http://magnuscallmyr.se! Välkommen att läsa där och kanske t o m vara med och ha åsikter eller bara kommentera!

Kompetens

Tack Isprinsessan för länk till en artikel som jag missat i DN. Det handlar om den undersökning som genomförts och som är relaterat till frågan om sprututbytet, jag skrev om SvDs artikel igår. DNs artikel är mycket anmärkningsvärd, dels politiskt med Folkpartiets Birgitta Rydbergs tidigare uttalanden i frågan men framför allt med professor Sven Brittons uttalanden. Sven Britton är forskningsansvarig för studien som genomförts av Karolinska Institutet och Maria Beroendecentrum. Och några av Brittons uttalanden är oerhört anmärkningsvärda.

Det första uttalandet Britton gör är:

Det finns sannolikt betydligt färre sprutnarkomaner i Stockholm än vad man tidigare trott. – Siffran 7 800 är tio år gammal, jag tror att de är högst 4 000–5 000.

Britton “tror” att sprutnarkomanerna är 4-5000. Antalet sprutnarkomaner skulle alltså ha minskat, något som går tvärtemot andra forskningsorgans slutsatser. Det skulle vara mycket intressant att se hur han kommer fram till denna siffra. Jämför han den 10 år gamla studiens resultat med hur många narkomaner man hittade  “i parker, på illegala campingplatser, på Sergels torg och på Stureplan” då med nu, så skulle jag kunna ge Brittons studie viss trovärdighet, men nu får vi inte veta det. Bara att professorn tror något utifrån hur många sprutnarkomaner man träffat på i parker, på illegala campingplatser, på Sergels torg och på Stureplan. För det är där Britton har genomfört sin studie.

I dessa miljöer har han träffat på få unga missbrukare, så Britton är lite skeptisk till om de över huvud taget finns. Och det är klart, om man är professor och i parker, på illegala campingplatser, på Sergels torg och på Stureplan inte träffar på så många unga sprutnarkomaner så är ju en möjlig slutsats att de inte finns. Särskilt om man tror att missbruket fungerar som Britton tror:

Men injektionsmissbrukare hamnar så småningom på gatan. De allra flesta klarar inte att hålla fasaden.

Det är inte alls min erfarenhet. Jag har träffat på väldigt många injektionsmissbrukare, jag har umgåtts med dem, jag har bott granne med dem, och jag har gjort behandling med dem. Oerhört få stämmer in på Brittons uttalande ovan. En överväldigande majoritet har haft bostad, några har haft jobb, några har haft flickvänner/pojkvänner som hållit upp fasaden, överlevnadsförmågan är stor och i den ingår en viss fasad. Även för de heroinister jag känt som överlevt och återupplivats efter över 10 överdoser. Britton säger dock:

Mörkertalet kan vara stort. De som ringer en langare och får hemleverans av narkotika syns inte.

Det han har rätt i är att mörkertalet är stort jämfört med hans egendomliga undersökning, däremot är det väl väldigt få langare som gör hemleveranser. Det fungerar inte så. Men det är klart, det vore ju egendomligt om en professor inom missbruksområdet visste hur missbruk fungerar.

Brittons uttalanden fortsätter i artikeln med

Riskbeteendet – både sexuellt och när det gäller att dela sprutor – är väldigt utbrett. – Men vi ser, förvånande nog, inget samband mellan riskbeteende och infektioner.

Detta trots att hans studie visar att 80% har en dödlig hepatit-infektionssmitta och mellan 6-8% har HIV. Men visst, bland den befolkning som inte är sprutnarkomaner kanske andelen med Hepatit C är lika hög likväl som att det i ett genomsnitt av den svenska befolkningen finns 7% HIV-smittade. Då är det så klart inget samband mellan riskbeteendet och infektionerna. Jag antar att professorn gjort denna jämförelse innan han drog sin slutsats. Eller så har han inte det…

Utifrån vad jag känner till om folkpartipolitikerna Birgitta Rydberg så är jag orolig för beslutet i november när hon använder sig av rådgivare som Britton. Den känns inte särskilt trovärdigt och särskilt genomtänkt.

Och igen. Bland alla sprutnarkomaner jag träffat på, säg att jag kanske pratat med iaf 100 st, så är det en som inte hade någon dödlig infektion. Han kom från Malmö-området. Och han använde sig av sprututbytet där. Frågan är varför politiker och professorer tycker att just han ska ha större chans att överleva än de andra. Det skulle vara intressant att höra Folkpartiets Birgitta Rydberg förklara varför just Peter skulle få bättre överlevnadschanser än de andra.

Sprututbyte

Så har resultatet från undersökningen i Stockholm kommit, som SvD skriver om här och som jag skrev om för ca ett år sedan här. Och den talar sitt tydliga språk. Många narkomaner smittas av HIV och mångdubbelt fler smittas av den dödliga sjukdomen Hepatit C. Det är tragiskt, och en sida av den svenska narkotikapolitiken som vi knappast kan vara stolta över, om vi definierar oss som humana och solidariska.

Ett utbyggt och fungerande sprututbytesprogram skulle lindra och förhindra lidande och för tidig död. Men det politiska motståndet är kompakt vad det verkar. I Stockholm går landstingsrådet Birgitta Rydberg i täten för det. I sann cynisk och människoföraktande inställning är Rydbergs enda kommentar till utredningen:

–Det visar att vi måste in tidigare med förebyggande insatser, redan på mellanstadiet.

Det visar inte bara på okunskapen om missbruk inom alliansen, det visar inte bara på folkpartiets människosyn som är långt ifrån human, det visar på en oerhört naiv inställning. Det visar också på att Rydberg försöker framstå som att hon vill göra något åt problemet. Men, information om missbruk på mellanstadiet fungerar inte särskilt väl. Det är inte information på mellanstadiet som förebygger missbruk. Det är inte information på mellanstadiet som förhindrar att människor dör. Men, för Birgitta Rydberg verkar det inte spela någon roll att människor dör. Det är väl alliansens, och åtminstone Folkpartiets människosyn vad det verkar som. För om det inte vore det skulle ju Folkpartiet se till att avsätta cyniska och människoföraktande politiker som Birgitta Rydberg.

Och tror verkligen Birgitta Rydberg att minska missbruk handlar om att få information om att narkotika och alkohol på mellanstadiet? I så fall måste hon ha vunnit någon tävling om att ha minst kunskap inom det område hon är satt att styra över.

Bilden av ett misslyckande

Drogliberalerna har den senaste tiden blivit allt mer aktiva på att kabla ut att den svenska modellen är ett misslyckande. Och i skottgluggen står Maria Larsson, om hennes politik kan man säga mycket. Men drogliberalerna riktar in sig på att hon ingenting gör och att den svenska politiken parallellt med detta är ett misslyckande. Och att det därför är dags att legalisera. Alexander Bard och Liberati skriver om detta utifrån Portugals legalisering. Jag antar att han inte läst detta blogginlägg.

Som komplement kan man ju, från det material som Bard använder sig av kring Portugals utveckling som är Bards förebild, studera hur misslyckad den svenska narkotikapolitiken är. Här är en graf över hur stor andel av 16-åringarna som i olika europeiska länder använt sig av cannabis. Den vänstra stapeln för respektive land är den senaste undersökningen. Slutsatser, någon?

Saklig argumentation

Som påvisats flera gånger i bloggen (här och här t ex) är det svårt att föra en saklig debatt med narkotikaliberalerna. Isobel Hadley-Kamptz visade det på Twitter nyss. Hon tyckte att dumstrutsartikeln i Expressen var rolig. Kanske det. Det handlar om att Moderaterna har gått ut med en artikel och visat på problem med internet, i den nämner Beatrice Ask och Hans Wallmark att man på nätet kan köpa cannabis, kokain och hasch. Det mesta inom drogvärlden går att köpa på internet, och det är ett problem Droghanteringen via internet ökar och med den dödstalen, det påminner lite om det fria och legaliserade drömsamhället som en del eftersträvar… Särskilt stort blir problematiken när man som i den svenska narkotikapolitiken är inriktad på en medikaliserad diskurs och fokuserar preparat.

Men, det intressanta är, att i stället för att argumentera sakligt, väljer drogliberalen Johannes Forssberg på Expressens ledarredaktion att gå till personangrepp och idiotförklara moderaterna, allt utifrån den tankevurpa som många lätt gör genom att skriva cannabis och hasch (när man egentligen menar marijuana och hasch). Jag har själv gjort det när jag skrivit ett snabbt inlägg. Det kan klanka ner på, om man inte har något annat vettigt att säga. Som Expressen t ex.

Själv tycker jag att det mest komiska är att drogliberalerna måste ta till personangrepp som enda (?) argument, åtminstone förefaller det vara lite viktigare än att argumentera sakligt. Men det blir väl så när man saknar sakargument…

Kjöller – hellre dum än fet?

En bok som betytt rätt mycket i utvecklandet av min syn på den professionella yrkesrollen inom missbrukarvården, dvs före jag insåg att diskursen är att man som f.d. missbrukare inte ska arbeta inom missbrukarvården, är “Människan är en berättelse”. Jag skulle vilja omformulera det till att människan är sin berättelse. Med det menar jag att vi är och blir de erfarenheter vi har, de val vi gör och de händelser vi råkar ut för. Genom att lyssna till denna berättelse går det att förstå en hel del.

Ofta när jag besöker bloggar och träffar människor i verkliga livet försöker jag tänka på detta med att människan är sin berättelse. Det är inte alltid det är glasklart eller som jag har tid att reflektera över det, men ibland så. Nu har jag reflekterat en del över, vad är det som driver Hanne Kjöller? Varför är det så viktigt för henne att markera att alla människor inte har samma värde och varför är det så viktigt för henne att underbygga den människosynen med påståenden som förefaller gripna ur luften?

Så jag började googla henne. En av de första träffarna är denna artikel i Metro. Där framgår det att Kjöller varit så fet att hon inte ens velat gå utanför dörren. Hon har varit utsatt för mobbing, hon har känt skam och föraktat sig själv. Hon har förmodligen inte tyckt att hon haft samma människovärde som alla andra, och hennes självkänsla har varit uppbyggd på en självbild där utseendet varit centralt. Hon valde sedan att operera sig för att bli smal. Och visst har hon blivit smal och visst ser hon rätt bra ut.

Och kanske är det i hennes fetmaerfarenheter som vi får söka orsaken till varför hon inte anser att missbrukare ska ha rätt till vård, och åtminstone inte alla i så fall. Hon säger i den intervju jag länkade till i mitt inlägg att för mycket vård riskerar att försämra kvaliteten och hon skriver om, för det får man anta, att en vårdgaranti för missbrukare skulle ta resurser från andra behövande. Kanske är det så att hon är rädd att det i framtiden kommer att ställas feta människor med behov av magoperation mot missbrukare som behöver livräddande missbrukarvård. Men i ett samhälle som bygger på allas lika värde och solidaritet behöver det inte självfallet bli så, men det är klart, det kräver ju kanske en annan ekonomisk fördelningspolitik än dagens.

För övrigt skulle jag nog hellre ha önskat att Kjöller skulle ha tagit hjälp av psykodynamisk terapi för att förändra sin självkänsla på djupet i stället för att välja den lata och smidiga vägen med operation, men det kanske hon gjorde utan att träffa på en kompetent behandlare, för all vård är ju inte bra vård… Eller så var hon kanske bara hälsoförebyggande, vad vet jag, jag har ju inte pratat med henne om det. Men jag har funderat vidare, kanske är det så att det är andra orsaker till hennes önskan att ställa grupper mot varandra och i det sammanhanget klassificera missbrukare som en grupp som det inte är viktigt att satsa resurser på. Och just det, i det sammanhanget, att dela upp grupper av människor och ge en grupp ett lägre människovärde och ta ifrån dem rättigheter som ses självklara för andra, det har vi sett förr. Och det är i det sammanhanget som jag anser att det är extra allvarligt att denna uppdelning av människor sker på ledarplats i en tidning som DN, för trots allt, DN har en historia och en koppling där man, som jag, kan tycka att det är särskilt olämpligt att kategorisera människor och tillskriva dem olika värde… Jag kan tycka att familjen Bonnier borde kunna sin historia bättre än att tillåta den typen av argumentation på deras ledarplats, men men…

Nåväl. Jag funderade vidare kring Kjöller. Och en tänkbar förklaring till finns det. Jag vet inte hur Kjöller växt upp, men, det är inte helt ovanligt att de som växer upp i sammanhang av missbruk, jo, i den osignerade ledaren nämns barnen som växer upp med missbrukande föräldrar, utvecklar en antipati mott missbrukare. Jag har sett det förr, på nära håll, och också direkt och indirekt i bloggvärlden…  En typisk reaktion och lösning av situationen för dessa barn är antingen denna antipati eller utveckling av egen självdestruktivitet eller eget missbruk. Gemensamt för dysfunktionell uppväxt som detta uppväxtförhållande kallas är “ett problematiskt förhållande” till sanningen. Och det verkar vara något som också kännetecknar Kjöller.

Kjöllers problematiska förhållande till sanningen visar t ex här av Svensson, här av SSU-Sthlm och här indirekt av Psykbryt (gå ner i texten och leta upp Kjöllers länk till en artikel om att avundssjuka män låg bakom Marklund-debatten). Det var några exempel på Kjöllers skriverier, och under den korta google-genomgång jag gjorde framkom att hon ofta verkar leta efter några av samhällets utsatta att ge sig på med märklig argumentation, det visar detta blogginlägg. Sedan dyker en ledarartikel till upp, där Kjöller menar att psykiatrin är överbelastad av lata 70- och 80-talister som gråter över att pojkvännen gjort slut och sjukskrivningarna för ryggont beror på att de inte lärt sig att livet stundtals gör ont.

Livet verkar ha gjort ont för Kjöller och det har, oavsett vad anledningen är, resulterat i en mängd utfall mot dem som inte var lika starka som Kjöller själv. Men frågan är om hon är så stark, kanske försöker hon bli stark genom att sparka på andra och kategorisera människor efter någon märklig uppfattning om vilka som har mer människovärde än andra, och vilkas problem som enligt henne är mer allvarliga än andra. Det som är klart är att de som mobbade Kjöller för hennes övervikt, de har nog gjort större skada än de kunnat ana. I allt detta kan jag efter att ha funderat över Hanne inte känna annat än sympati för henne, och jag hoppas att hon en gång får möjlighet att göra upp med det som plågar henne, vad det nu är.

Sedan min rubrik. Hanne Kjöller vräkte ur sig en massa påståenden om missbrukare och missbrukarvården som jag fortfarande inte har fått svar på. Hon framstår tills hon belägger dessa påståenden som dum, en tyckare som tycker en massa utan att ha någon grund för det. Det verkar inte bekomma henne, därav frågeställningen om hon hellre är dum än fet. För fet ville hon iaf inte vara.

Hanne Kjöller och hjärtinfarkten

Kanske är det inte Wolodarski utan Hanne Kjöller som står bakom DNs människosyn att inte alla människor har lika värde. I en komplettering till deras märkliga ledare från igår intervjuar DN Hanne Kjöller och i inslaget säger hon som argument emot en vårdgaranti:

Att en vårdgaranti riskerar att urholka det självbestämmande som det är viktigt att socialtjänsten ska ha

Det hon menar är alltså att det är viktigt att socialsekreterare får makten att bestämma vilka som ska ha rätt till livräddande åtgärder. Att allas liv är inte värda att rädda har jag förstått är DNs (liberala) politik. Men att hon lägger över det beslutet på socialsekreterare ställer frågan, vilken komptens har socialsekreterarna att besluta om vem livs som går att rädda och vems liv som är meningslöst att försöka rädda. Frågan till DNs Hanne Kjöller blir alltså, anser du att socialsekreterare har den kompetensen och om inte, vad ska göras åt det.

Hanne Kjöller gör åtskillnaden i ålder,

en 40-åring har inte lika goda förhoppningar som en ung missbrukare.

Jag undrar vilken undersökning hon baserar det påståendet på. Är det baserat på fakta eller är det någon fantasi om hur saker och ting är som existerar enbart i Hanne Kjöllers huvud. Fram med belägget att god missbrukarvård fungerar bättre på unga än på äldre. För det kan inte vara så att missbrukarvården baserats på felaktiga föreställningar om vad som är missbruk och felaktig kunskap om vad som är fungerande vård som ligger bakom att 40-åringen åkt in och ut på behandlingshemmen? Men om Hanne Kjöller ska betraktas som det minsta seriös journalist bör hon belägga påståendet att förhoppningarna är godare för en ung än äldre.

Hanne Kjöler påstår också att

kvaliten på vården riskerar att urholkas om man ger mycket behandling till väldigt många.

Detta är intressant. Jag vill veta vad Hanne Kjöller baserar detta på. Vilken undersökning finns som visar att mycket vård urholkar kvaliteten. Gäller det enbart missbrukarvård eller gäller det all vård, och om det enbart gäller missbrukarvården, varför Hanne är det i så fall så? Fram med fakta, eller är det bara dina fria fantasier som spökar igen?

Sedan påstår Hanne att

behandla narkomaner är inte det samma som att behandla människor med hjärtinfarkt. Det finns väldigt mycket geschäft i branschen.

Det är en kraftfullt angrepp på behandlingsbranschen. Jag antar att Hanne kommer att hänvisa till någon undersökning om denna geschäft som hon påstår är så utbredd. Fram med även det beviset om du är seriös Hanne!

DNs människovärde

DN skriver idag på deras huvudledare och riktar kritik mot en ev vårdgaranti för missbrukare. DNs människosyn bygger på att ett lidande och en humanitär misär inte ska förhindras och botas så långt det bara går. För, för DN är inte alla människor människor, alla har inte samma rättigheter som andra. Missbruk är ofta en psykosocial problematik, men när den yttrar sig på annat sätt antar jag att DN anser att man ska få vård. Jag har inte sett att DN agerat emot t ex de som lider av depression och deras rätt till vård. Detta säger allt om DNs människosyn. En missbrukare är inte särskilt mycket värd för DN.

DN ställer missbrukare mot äldre, mot funktionshindrade och ber svenska folket välja vem som inte ska få vård. Så kan man göra, om man vill ha ett samhälle som sorterar människor utifrån vilket värde vi betraktar att olika människor har, om vi betraktar olika individers behov av att lösa sina problem med hjälp av ett samhälle som borde finnas för att hjälpa dem som har behov. Men för DN är det uppenbarligen viktigare med skattesänkningar och annat än att ge alla människor rätt att få leva och inte bara leva utan att leva utan misär. Liv och död och livskvalitet, det är vad missbrukavården handlar om.

Sedan passar DN på att helt osakligt, som det hedrar en “ledande gammelmediatidning” att måla upp nidbilden av missbrukarvården:

Det har funnits mycket geschäft inom behandlingsbranschen. En vacker herrgårdsliknande byggnad intill en skog, före detta missbrukare i personalen och en vårdkostnad på många tusen kronor per dygn är ingen garanti för att verksamheten fungerar.

Nej, det är ingen garanti för att vården fungerar. Men vad är syftet med denna beskrivning? Varför inte skriva om den andra nidbilden, den med inkompetenta outbildade 25-åriga socionomer eller behandlingsassistenter som inte har en aning om vad missbruk handlar om. Det är ingen garanti heller att missbrukarvården fungerar, men den nidbilden är inte lika bra, det passar inte DNs agenda att sprida fördomarna mot missbrukarna vidare. Dem som inte är värda ens att vårdas enligt DNs människosyn.

Till sist ber DN oss att välja mellan att hjälpa den unga missbrukaren och den 40-årige missbrukaren. Och inte helt oväntat anser DN, vilket alltså är en fullt möjlig konsekvens, att det inte gör så mycket om 40-åringen dör. Han har ju fått sina chanser. Så nu är det bara att vänta på när DN skriver ledaren att den som inte ändrar sin livsstil efter X antal hjärtinfarkter, den ska också sparkas ut från sjukhusen. Det är DNs människosyn sammanfattad. Det är liberal människosyn. Eller om det nu är FPs, jag vet inte exakt var DN står.

Debatt igen

Idag följer “tidningen” Expressen upp gårdagens debattartikel från regeringens utredare Gerhard Larsson. Och även den är inriktad på att det handlar om att Maria Larsson inget kan och att hon inget gör. Som underlag för det tas, inte helt oväntat, att Maria Larsson skulle vara negativ mot “skadereduktion”.

Och visst är det så att under den förra regeringen tog “skadereduceringsperspektivet” över allt mer, dvs främst kring heroin fick perspektivet att ingenting annat än substitutionsbehandling fungerade. Substitutionsbehandling innebär att byta ut heroin (alt annat opiatmissbruk) mot läkemedel, och IBLAND kombinationen läkemedel och psykosocial behandling. Främst handlade det om att byta ut heroin mot subutex eller suboxone alt metadon. Och det är bevisat att det minskar antalet dödsfall.

Men, för många innebär det att livet fortsätter likt det liv man levde som aktiv. För får man ingen hjälp att förändra livet fortsätter det lätt även om skadan att riskera att dö är reducerad, å andra sidan, om man inte får hjälp att hantera livet och inte känner att substitutionsläkemedlet fungerar så som man vill utsätter man sig för rätt stora risker, med att blanda olika preparat som är dödliga i blandning eller så är steget till återfall inte särskilt långt. Läs gärna (vilket för övrigt är en utmärkt blogg annars också) berättelsen om ett återfall här som illustrerar att lösningen på narkotikaproblemet långt ifrån ligger i den substitutionsbehandling som så många okritiskt propagerar för.

På Flashback finns det många berättelser om hur dåligt programmen fungerar, hur lätt det är att få sin substitutionsmedicin och sälja den vidare, hur lätt det är att få substitutionsbehandling etc etc. En användare berättar om hans egen historia kring heroin och substitution:

Ett annat behandlingsalternativ är subustutitionsbehandling. I en sådan behandling medicineras man under hela behandlingstiden med subutex, subuxone eller metadon. Hur stort behandlingsinslag programmen har varierar kraftigt. På vissa substutionsbehandlingar kommer patienten bara in regelbundet för att ta sin medicin. Andra program fungerar utöver medicineringen på samma sätt som drogfria behandlingar.

Och att bara ta sin medicin är ju inte mycket till behandling… då ersätter man enbart en drog med en annan. Visst, dödsfallen, de direkta minskar, men i övrigt lämnar samhället missbrukaren utan någon som helst hjälp att förändra sitt liv. Det är cyniskt.

För att få en substutionsbehandling skall man ha provat drogfria behandlingsinsatser samt ha ett till ett par års dokumenterat heroinmissbruk. Min egen erfarenhet är att det varierar mellan kommuner och socialsekreterare hur snabbt de erbjuder substutionsbehandling. Vissa socialsekreterare förespråkar in i det längsta att man ska försöka med drogfri behandling, medan andra räknar att regelbundet gå till soc och samtala samt lämna urinprov som försök till drogfri behandling.

Och att gå och prata med en socialsekreterare som kanske läst 7,5 hp om missbruk är väl inte kanske det allra bästa vad det gäller behandling. Och att lämna urinprov handlar ju mer om samhällets kontroll och disciplinering än behandling…

Angaende mig sjalv sa hade jag varit clean fran jonket i 14 manader. Men efter att ha blivit tvangsbytt over fran subutex till subuxone sa tog jag aterfall och nu ar det kort igen. Ett klockrent exempel pa att vara kemiskst beroende. Jag skulle bara ta ett par ganger. Gick som alla andra ganger, at helvete och nu ar man gift med dr jones igen.

Det här visar lite på problemets kärna. Är lösningen så starkt förknippat till vilket läkemedel man får så att man blir gift med heroinet igen när ett byte från en medicin till annan medicin när båda (i stort) är utvecklade för att åstadkomma samma effekt med signalämnena, då är det inte mycket till behandling anser jag. Inte tillräckligt iaf.

Sedan måste jag kommentera en av alla de myter som florerar, samme användare som den jag citerar skriver:

Har man hallit pa lange med heroin kan det bli sa att kroppens egen endorfinproduktion aldrig aterhamtar sig och man upplever da att man inte kan kanna ro i kroppen utan drogen.

Nu är det visserligen så att även dopamin är inblandat i signalämnen som heroin påverkar, men det är en bisak. I vilket fall som helst stämmer inte det ovanstående. Det finns ingenting som stöder att produktionen av signalämnen aldrig återhämtar sig. Det är en myt och felaktig fakta som sprids, t ex på Flashback.

Så, om det nu är så att i Maria Larsson tankar ingår att se om det finns alternativ till skadereduceringen, då förtjänar hon inte kritik för det eftersom substitutionsprogrammen rullar på rätt friskt ändå (dock inte alls så som de borde vilket ovanstående berättelse visar). För kanske är det så att Maria Larssons rådgivare läst någon av alla de forskningsstudier som finns kring hur heroinister bryter sitt heroinberoende utan substitutionsbehandling… Jag har läst rätt många sådana studier, men visst, de kräver en total förändring av missbrukarvården som den ser ut. Men det har jag hävdat länge. Allt sedan jag började kritisera Björn Fries och Morgan Johansson, SBU och Socialstyrelsen och inte minst Mobilera-myndigheten.

Intressant?

Socialpolitik igen

Efter att ha suttit hela kvällen och försökt få till ett av typ 50 förbättringsförslag som handledaren hade, utan att lyckas, känner jag mig aningen mindre lyckad och aningen smådeppig. Så jag tänkte pigga upp mig med att kika lite mer på funderingar kring DN Debatt-artikeln jag skrev om tidigare idag. Flera andra bloggar som kommenterar fokuserar på att det inte är något nytt i artikeln, och så är Björn Fries saknad. Inte är det så att jag känner mig på bättre humör nu… Visst är det inget nytt, men samtidigt har jag svårt att se på vilket sätt det gamla Mobilisera var så bra och åstadkom så mycket. Det är inte min bild av missbrukarvården…

Att läsa inlägget från förre Folkhälso- och socialtjänstministern Morgan Johansson är inte så upplyftande heller. Det är som vanligt tyvärr när det gäller Socialdemokraternas politik, inga egna förslag utan enbart “vi var så bra förr” och “det är så dåligt nu”. Så skulle man kunna sammanfatta Socialdemokraternas politik på i stort sett samtliga områden. Sorgligt. Så, kom igen S och Morgan, bättre kan ni! Det är dags att Socialdemokraterna inte bara pratar om ideologi och politik, det är nog dags att visa upp ett alternativ och sedan genomföra det efter 2010.

Det som är lite småsorgligt är att Morgan Johansson skriver om de nationella riktlinjerna för missbrukarvård, förlåt igen Socialstyrelsen, det heter inte missbrukarvård eftersom missbrukaren är utdefinierad från materialet, det heter missbruksvård. Och berömmer det materialet, materialet som fokuserar på att vård är det samma som medikalisering och som inte ens har en uppfattning om vilket resultat vården ska ha. Men visst, det är ju kul att min uppsatsämne är ett så kärt ämne att både Morgan och Gerhard nämner det. Dock verkar vi inte vara lika imponerade av materialet, trots att det tog 5 år för Socialstyrelsen att få ihop riktlinjerna. Men jag är väl svårimponerad.

Inte heller blir jag imponerad av Socialdemokraterna i Eskilstuna, som Eskilstuna kuriren skriver om idag (igår). Mängder av försämringar av missbrukarvården. Som sagt var, är kritiken från Morgan och S sida att nedskärningarna inte går tillräckligt snabbt, eller vad är det som S vill inom socialpolitiken och särskilt missbruksområdet? Det verkar vara en viss oenighet inom partiet.

Det som är en intressant sak som har belysts i debatten idag är problematiken med att det inte finns någon (stark) lobbyorganisation som representerar ett brett spektra av missbrukare. Det finns ingen som för missbrukarnas talan. Det kanske är så att det börjar bli dags att agera för att sätta igång en sådan. Jag har tänkt tanken ett tag, mer eller mindre sedan år 2005. Det var då Morgan Johansson och Björn Fries och jag hade kontakt, de satt vid makten då som bekant och hade haft den i ca 14 år, och det var då som läkaren vid Örebro beroendecentrum inte ville ge mig någon annan vård än övervakade pissprov för narkotika och övervakad sväljning av antabus för alkoholen med motiveringen att han “inte ville betala skatt för sånna som dig (mig)” (och jo, detta sagt inför såväl min socialsekreterare som kontaktperson vid socialen som min kontaktperson vid beroendeenheter som min sjuksköterska vid dito). Det kanske är den typen av missbrukarvård som Morgan längtar tillbaka till, vem vet. Inte för att jag inte tror att den inte förekommer idag. Men det skulle behövas en intresseorganisation som bevakar bl a att likande händelser inte inträffar och när de gör det jagar ansvariga politiker etc.